Livet

Ja jag lever. Dock går livet så fort så jag inte hänger med ibland.
I hjärnan känns det som om jag har bomull ibland, jag glömmer, förlägger och svamlar.
Kanske ett friskhetstecken. Att jag på jobbet kan vara förvirrad och glömsk, inte nazistiskt ordningsam. Jag har annat och mer i mitt liv att prioritera, vilket är underbart.
Men förtillfället känns det som om det inte blir något av nåt, trots att tiden bara rusar iväg.
Jag väntar, väntar och väntar. Tålamod är som ni vet inte min bästa sida.
Från att ha levt mitt liv som ensamboende i 20 år så har jag nu någon som bor med mig, ibland är vi 3 som bor där. På samma yta som jag tidigare bott ensam på.
Ensamvargen måste ge plats, släppa in, ta hänsyn. Oftast så känns det fullkomligt självklart, men ibland dyker det nog upp en liten egoist som vill vara i fred och sköta sig själv.
Jag gör dock ingen stor grej av det utan ser det som något fullkomligt naturligt och ofrånkomligt. Så länge jag och Älsklingen kan prata om allt så finns inga hinder.
Men nu är det så att det bör börja hända saker och jag har som vanligt förfärligt svårt att inte "hjälpa till", puscha på, upprepa. Kanske är det så det kommer vara, är det så killar funkar?
Eller är det så Älsklingen funkar? Jag måste dra igång saker som han så småningom hänger med på och tar över och slutför. Saker som från början också var hans men som jag påbörjade. Vilket svammel!!

Och vad gäller vikten så är jag lika fet som alltid, trots denna jävla operation. Kan det jävlas så ska det! Nu kommer haggan i mig fram igen, den bittra!