Ensam

Jag tycker inte om sådana här dagar, då man SKA umgås med sina nära och kära. Då man SKA ha något kul planerat. Då man SKA njuta av ledighet och solsken.
Jag ska inte göra något sånt. Jag ska jobba extra länge tänkte jag. Slippa sitta hemma i soffan alldeles själv och längta efter någon som inte finns längre. Inte i mitt liv åtminstone.
Jag är ensam, och det gör ont ibland.

Börja om

Solen skiner ute, men jag känner mig kall ända inifrån.
Fryser, skakar, huttrar.
En sorts avtändning. Jag tror det behövs ibland.
Eller avvänjning är nog ett bättre ord.
Måste skärpa mig, ta tag i livet och de händelser jag kan påverka.
Mitt liv är så långt, så många år finns kvar.
År som ska användas på bästa sätt, men jag har en bit kvar till det bästa.
Dax att sätta i gång nu.

Bagatell?

Jag försöker verkligen uppskatta allt i livet:
Min resa, min bil, min familj, mina vänner, mitt jobb, min lön, solen, värmen, sommaren, skratt.
Jag försöker känna den genuina glädjen, uppskatta allt positivt som finns i mitt liv.
Jag försöker fokusera på allt jag har och inte på det jag inte har.
Det finns bara en enda sak jag inte har, men det överskuggar allt det andra.
Sorgligt men sant.

Smygsupa

Bilen är hämtad. Jag är redan kär. Min alldeles egna fina bil!!
I morgon lämnar jag landet för en stund. Ska bli så skönt.

Nu sitter jag hemma i flickrummet och dricker vin och tuggar nikotintuggumin.
Mor och far sover sött 3 meter härifrån.
Detta hus ger mig ångest.
Hur långt ner i förnedringen skall man falla??

Fabulous

Töntig video, men texten mina vänner....texten.
"Jag hatar att jag älskar dig så att jag nästan kvävs...."

Kan, men vill inte.

Jag har verkligen inga problem att stötta mina vänner, jag vill verkligen kunna ta över deras sorg, underlätta för dom. Sen efter, när vi sagt hej då, när deras ledsna röster tystat i min lur, när deras tårar inte längre hörs. Då blir jag fullständigt slut. Då blir jag liten och vill gråta.
Då vill jag krypa ihop i någons famn och bli ompysslad.

Jag har alltid varit den där som hjälpt alla andra, jag har valt dom vägarna i livet. Varit den starka som orkat hur mycket som helst. Som alltid funnits tillhands, både på det proffissionella och privata planet. Jag bara går och går och går, stångar mig fram för att hjälpa andra.
Min bensin har varit matmissbruk, jag har gömt mig bakom en stor och otymplig kropp, ätit mig förbi alla smärta jag tagit emot, alla smärta jag känt. Mat har varit min största tröst och min största fiende.

Nu kan jag inte längre använda denna bensin, jag har betalt massor av pengar för att detta inte ska vara möjligt. Jag måste ta hand om all förtvivlan, ledsenhet, otillräcklighet på andra sätt.
Jag tror det är därför jag fullständigt faller ihop ibland, blir som en liten blöt fläck.
Då orkar jag inte vara stark, då vill jag ha tröst, någon som tar hand om mig.

När blir det min tur att ha det så? När ska jag för första gången i hela mitt liv få bli ompysslad?
Föresten jag har ju känt mig det vid några tillfällen, det har ju funnits någon i mitt liv som tog hand om mig, som var generös, som fanns till hands.
Han finns inte i mitt liv nå mer, vid såna här tillfällen saknar jag honom mer än någonsin.
Då kan jag inte förstå hur jag står ut utan honom, för jag gör ju nästan inte det.
Jag vet att jag ska, att jag måste.
MEN JAG VILL INTE!!!!

Ibland sa jag till honom: Jag kan leva utan dig men jag vill inte!
Precis så är det!

Död

Ibland händer saker som gör att man får lite perspektiv, så där så man inser hur bra man har det. Nära vänner lider en enorm förlust nu. Det smärtar i hela mig när jag hör deras ledsna röster och deras gråt. Jag vill lindra, ta bort det onda, trösta.
Det värker i hela mig, för deras skull. Jag vill att dom jag älskar ska må bra, smärta ska inte nå fram till dem. Tyvärr fungerar ju inte livet så, man kan inte styra och bestämma.
Jag önskar jag kunde ta en del av deras ledsenhet, bära den åt dem. Jag försöker så gott jag kan, men jag känner mig alldeles för otillräcklig.
Det är min vanliga känsla iofs, att aldrig räcka till.
Men jag vet att dom vet att jag vill och försöker.

Kvävs?

Jag är sannerligen en ivrig bloggskrivare.
Hinner inte, orkar inte.
Har ett rätt enformigt liv känns det som, inte mycket att snacka om.

Blir nog mest när känslorna håller på att kväva mig som jag behöver skriva.
Just nu slår jag dom bara ifrån mig.

Jag skulle vilja vara med honom i detta nu!
Tänk att vi befinner oss i samma stad så långt bort med 1 veckas mellanrum.
Ödet hånskrattar mig åter rakt i ansiktet.
Eller oxå så talar ödet om:
FATTA NÅGONGÅNG ATT DET INTE ÄR MENINGEN!!!

Men jag fattar tydligen väldigt trögt.

I morgon blir det en lång bilresa, typ 40 mil, sen lite AW.
Fun!!

Nytt

Jag promenerar så jag får ont i benhinnorna. Det är ju bra, att promenera alltså, inte att få ont.
Men det brukar ge med sig efter ett tag, så det är bara att vandra på.
En lite morgonprommis kanske, sen ett pass på gymmet på kvällen.
Kan bli bra.

I morgon ska jag kolla på bil, har redan skaffat parkeringsplats. Mina vänner påstår att sånt är det vuxenpoäng på, att vara så förutseende att man skaffar p-plats innan bilen är köpt.
Men faktum är ju, att ibland så är jag rasande vuxen.
Bra bil ska det va, nästan ny ska den också va.

Nytt jobb är bra!

Rökslut

Tillbaka på jobbet, härligt!
Dock krälar rastlösheten i hela min kropp.
Håller på att sluta röka, så det måste vara därför, så här orolig brukar jag inte vara i kroppen.
Ska ut och promenera av mig lite nu.
Än är solen uppe ett tag.

Bara 9 dagar kvar till London.
Underbart!

Jobba

Jobb i morgon igen, skönt!
Har svårt att bara vara ledig utan att ha nåt att aktivera mig med.
Blir rastlös och sur då.
Låååång dag i morgon, perfekt!

Förändring

Nu är det dax för en uppryckning för Fröken Svår.
Har köpt mig världens bästa verktyg för att nå mitt mål, dax att börja använda det på rätt sätt igen.
45 minuters promenad har avverkats, mycket skönt.
Hjärnan känns klarare, fötterna gör lite ont, varm och svettig.
Toppen!

Gammal och trött

Idag kunde jag välja på kalla öl på uteservering eller kärleksfilm som jag sett typ 5 ggr på tv:n.
Jag valde kärleksfilmen, Pearl harbour, och grät som en litet barn.
Kanske behövdes det, fanns en del att släppa ut. Måste bli bättre på sånt. Tillåta mig vara ledsen när jag känner att jag är det. Annars blir det liksom överfullt tillslut.

Lat

Ingen bio blev det, är förslappad och lat.
Det får bli i morgon istället.
Solen är fortfarande helt ljuvlig, men orkar inte riktigt ta till mig det.
Känner mig ensam.

Bio

Solen skiner, ledig i 2 dagar till. Det är ju toppen.

Ska gå på bio idag, inte med den jag vill, men det får gå ändå.

Äckligt

Prinsessbakelse och öl är ingen bra kombination.
Jag rekommenderar att man skiljer intaget av dessa två saker åt.

Undrar också när jag ska lära mig att jag har en väldigt liten magsäck där nästan ingenting får plats.

Snygg

Jag lever jag lovar.
Men det är lite ebb i mig, har inget behov att skriva just nu.

I går var jag på fest, umgicks med vänner jag känt i 15 år. Härligt att prata nya och gamla minnen. Fick den finaste komplimangen på riktigt länge:
"Jag blir bara äldre och gråare för varje år som går, men du blir fan bara snyggare och snyggare"

Tack E för dom fina orden, och du, jag tycker inte du blir gråare, även du blir bara snyggare och snyggare! Skilj dig nu och flytta in hos mig istället :))

Rik

Oj vad längesen jag skrev.

Befodrad och några tusenlappar mer i plånboken.
I´m goooooooooood!!

Bilresa

För över ett år sen vi var till Göteborg, början till slutet.
Det var då jag insåg att det aldrig skulle bli som jag ville.
Hemresan var den värsta i mitt liv tror jag, det är rätt påfrestande med tystnad i ca 50 mil.
Men jag är rätt duktig på att hålla käften när jag är ledsen.
Jag saknar dig.
Det är ju söndag, vi ska ju gå på bio nu.

Haha, nu fick jag skriva det igen!

Regn

Regnig söndag, finns det något värre?
Jo det skulle vara att spendera denna regniga söndag alldeles alena.
Vill gå på bio och jag vet precis vem jag vill gå med.

Nu är ju inte det möjligt nå mera, får väl pallra mig iväg på egen hand kanske.
Det kan vara rätt skönt det med, så får jag bestämma helt själv vad jag vill se.
Det är nog allt andra runt omkring jag saknar, någon att prata lite med, hålla handen, pussa på, hångla med, åka bil med, käka middag ihop med.

Jaaaa jag vet att jag tjatar, men låt mig göra det!!! Tryck på krysset uppe i högra hörnet om det är betungande att läsa det jag skriver!

Hinder

Jag försöker göra på samma gamla vanliga vis, men det går inte och jag behöver egentligen inte.
Men det är svårt att fatta att jag inte kan nå mer, jag försöker fast jag inte ens behöver.
Det är svårt att inte kunna fast ångesten bara skriker inom mig att jag måste.
Tack gode gud för pengar så man kan köpa sig kroppsliga hinder.
Tack!!

Pusselbit

Jösses så trött jag är idag, det känns som om jag kommer somna före midnatt och det är nog 1 år sen det hände sist.
För ett år sen så insåg jag att det aldrig skulle bli som jag ville med mannen jag älskade (älskar??)
Livet sedan dess har varit upp och ner, första tiden var rent ut sagt fruktansvärd, men tiden läker, det bleknar, man står ut.
Det har inneburit många strider, ständig jakt efter saker att göra för att slippa hinna tänka och sakna. Jag har bokstavligt talat försökt jobba ihjäl mig, det har varit min räddning. Det och mina vänner som bara funnits hela tiden, när än jag har behövt dem.
Jag får ett bra kvitto på mitt galna arbetstempo, uppskattning och befodran. Det är underbart och jag är sjukt stolt över mig själv.
Men jag är inte klar, inte framme, jag kan ännu inte säga: Jag har kommit över dig.
Kanske kommer jag aldrig göra det, du kommer nog alltid vara saknad, jag kommer alltid vara sorgsen över att det inte blev du och jag.
Mitt liv har en god kvalité, men jag vet att den hade kunnat vara ännu bättre. Men jag försöker leva i det som är idag och vara lycklig över det.

Men det fattas nåt, du fattas.

Oavsett

När jag ska höja mig själv till skyarna så blir det mest ett platt fall.
Jag är så stolt och jag vill så gärna berätta, men gensvaret blir mest "jaha"
Då tappar jag allt, när ingen fattar hur bra jag är och hur mycket jag ger, och anledningen till att jag överhuvudtaget blir erbjuden detta är att jag är fantastisk.
Varför kan jag inte bara skita i alla andra, varför kan jag inte bara tala om för mig själv att jag är fantastisk. Varför är jag inte nöjd med detta förtroende jag får. För dessa människor som ger mig detta förtroende, dom vet min storhet, där har jag redan bevisat det jag ville. Där får jag erkännande och feedback. Tänk om jag hade såna människor i mitt privatliv också.
Jag vet inte hur jag ska göra fast än jag försöker.
Tänk om nån bara kunde säga till mig att jag dög oavsett.
Det finns verkligen människor som kan slå undan mina ben. Frågan blir ju bara hur länge jag ska låta er styra mitt liv?

Skämt

Nu är det 1april.
Nu ska det skämtas.
Luras.
Jag tycker inte om sånt. även fast det bara är på skämt.

Sucker

I´m a sucker for love.
Ska jag behöva be om ursäkt för det?
Folk pratar alltid om desperation.
Jag är inte desperat, hade jag varit det så har jag hundra olika killar jag kunnat vara ihop med bara för att ha någon.
Det är ju inte det jag är ute efter, det är ömsesidig kärlek jag vill ha.
Kanske utstrålar man desperation bara för att man uttrycker det man vill ha.
Okej då, är det så, så är jag desperat.