Promenad

Nu har jag genomfört Tjejmilen, jag är så sjukt stolt över mig själv. Jag brukar inte riktigt lyckas hela vägen fram när det gäller såna här saker. Men, idag gjorde jag det.
Fan vad jag är bra!!

Tid

Nu har man jobbat ett par veckor efter semestern och det är som vanligt kul med massor av saker att göra. Problemet är nog mer tiden efter jobbet. Eller inget problem, men något jag inte är van med.
Jag är van att jobba som en tok, samtal och uppgifter att fixa dagarna i ända. Jag har kunnat jobba hur mycket som helst, ger allt, tömmer mig själv. När jag kommit hem så kan jag bara lägga mig i soffan, var tyst och gå in i min lilla bubbla. Detta beteende har ju gjort att jag orkat ge precis allt på mitt jobb.
Nu är det inte riktigt så längre. Jag har någon att komma hem till, som vill prata och berätta om sin dag. Jag känner mig mest bara trött och orkeslös.
Ett lyxproblem naturligtvis. Men, ändock något jag håller på att vänja mig med.
I går kväll så skulle jag stressa från jobbet direkt till träningen, komma hem sent, vara totalt slutkörd och inte orka lyssna på Älsklingen.
Där och då i bilen så bestämde jag mig att omprioritera. Älsklingen ska inte bli drabbad hela tiden att mitt galna tempo. Så jag sket i träningen, åkte hem och mös, gick på bio och mumsade en massa popcorn.
Jag är nog en liten egoist ibland har jag upptäckt, men det är kanske inte så konstigt efter att bott ensam i 20 år. Att leva i en relation på detta sätt är absolut första gången och jag njuter mest hela tiden. Men det är absolut ingen enkel spikrak väg. Jag lever och lär varje dag.
Tack för att du finns min Älskling.

Ring

Nu har jag världens finaste ring på mitt finger. Jag är så lycklig så det bubblar i hela mig.
Allt går fort, men varken jag eller Älsklingen finner någon anledning att vänta. Både han och jag har nog inställningen att fånga dagen. Vi har olika erfarenheter som gör att vi vet att dagen kan förändras snabbt och drastiskt, så vi gör det vi vill och känner för dagen är rätt.

I natt dök J upp i en dröm. Vi skulle flyga iväg någonstans, men jag missade planet och vi skildes åt. Det är nog den mest tydliga känslan någonsin att avslutet är klart. Jag har helt och fullt gått in på min nya stig i livet. Tillsammans med världens finaste och mest omtänksamma människa jag någonsin haft förmånen att träffa.

Nu är det jul igen

Julen har för mig under alla mina levnadsår varit en pest. Jag har haft en pappa som gillade alkohol lite för mycket, så mina barndomsjular var för det mesta en pest.När jag blev äldre så ställde jag ett ultimatum. Mycket för att jag inte ville att mina brorsbarn skulle behöva uppleva deras älskade (nyktra) farfar på samma sätt som jag såg min pappa som liten.
Jag sa att om han inte slutade dricka så hejdlöst så skulle jag sluta komma hem till dom.
Detta gjorde tydligen susen för nu är det väldigt sällan ser min pappa berusad. Han dricker ibland men på ett mycket mera sansat sätt.
Dit jag ville komma är att jag för första gången i mitt liv ska fira jul meed någon jag verkligen vill fira med. Men vi kommer inte fira en traditionell jul, för det är inget jag vill. Vi åker bort istället. I går beställde vi en liten kryssning. Osvenskt men ändå väldigt svenskt. Förhoppningsvis så slipper man alla packade landsortsbor som flyr iväg från sina tråkiga familjeliv. Alla dom är ju tvingade att vara hemma i sina ingågna hjulspår, dricka lite för mycket, bli osams med svärmor, klaga över tv-programmen.
Vad jag svamlar idag.
Hur som helst, det känns jätte mysigt, 2 dygnskryssning till Tallin. Och jag slipper juldemonerna som hängt över mig under alla år.
Tack än en gång Älsklingen för att du vill dela ditt liv med mig!

Framåt

Dåligt med skriverier nu. Mår man bra så är behovet mindre.
Lördagen var ingen bra dag, oförmåga att kommunicera om riktigt jobbiga saker. Men det är klart vi löste det. Söndagen och alla dagar efter det har varit mycket bra.
Vi är tillbaka i min lägenhet, lämnat gamla och tunga minnen bakom oss. Vi är på rätt väg!

Vi vet

Det är klart vi kan hantera det, men det är inte lätt. Jag har nog inte fattat hur jobbigt det kommer att bli. Ni vet inget, men jag vet det mesta!
Och vi försöker!!

Avvisad

Jag hatar verkligen att känna mig avvisad. Kanske fantiserar jag, kanske överdriver jag. Men känslan är ändå densamma, och jag hatar den!
Det finns förmodligen en anledning, jag vet bara inte hur jag ska hantera den. Den första känslan som infinner sig är misslyckande. Det är jag som gjort fel, det är mig det är fel på.
Jag måste prata om det här, men jag kan inte nu. Jag väljer min gamla vanliga väg. Jag tar ett glas vin till.

Segt

Frustration, ja den kommer och går. Jag vill att allt ska ske nu, men det är så segt.
Situationen som är nu mår varken jag eller Älskling bra av. Vet bara inte hur det hela ska skyndas på, jag vill bara sätta klorna i allt och fixa det. Men jag vill inte ha den rollen än en gång, den har jag på mitt jobb, det är där jag är den handlingskraftiga chefen som fixar det som behövs. Där visar jag vägen och coachar. Det ska jag inte göra på hemmaplan.
Men vet bara inte hur jag ska kunna hålla i mig själv.

Perfekt

Det har varit en helt underbar resa, jag frågade flera gånger om dagen: "Kan man ha det så här bra?"
Att resa med en annan människa är en konst. Att vara hemma i vardagen är ju en sorts trygghet, man lär känna varandras vanor och ovanor. När man beger sig iväg, speciellt som i detta fall, till ett annat land så kan mycket ställas på sin spets. Hur reagerar man i en annan miljö? Hur fungerar man när man är ledig och totalt kopplar bort vardagen?
Jag kan bara säga att vi fungerar perfekt. På alla plan, hela tiden.
Som vi konstaterat tidigare: Lite bättre, lite snyggare!

Resa

Nu ska vi ut och resa lite, det ska bli så fantastiskt mysigt. Mycket nyttigt att komma bort från vardagen ibland, se och uppleva andra omgivningar och människor.
Kan livet va så här bra?

Tålamod

Jag är riktigt kass på att ha semester. Jag kan överhuvudtaget inte bara lata mig, då kommer relativt snabbt känslan av att vara värdelös. Har inte ens haft semester i 1 vecka och redan är jag rastlös. Som tur är åker jag och Älsklingen på en liten semester tripp i morgonkväll, kommer hem igen på söndag. Det ska bli fantastiskt mysigt. Det säga ju att gemensam semester är det ultimata testet för alla typer av relationer.

Annars känner jag mig som sagt va lite "down". Det känns som om jag inte vet var jag hör hemma. Jag har alltid älskat min lgh, men nu när jag knappt varit där på 1 månad och kommer dit så känns det främmande, tomt och ödsligt. Hos Älsklingen trivs jag inte heller, det finns ingenting i denna lgh som jag skulle vilja ha i min lgh, förutom Älsklingen själv då förstås.
Jag vill så gärna vara med honom och pga praktiska omständigheter så är det bäst att bo hos honom en tid.
Men jag är oerhört känslig för omgivningar, trivs jag inte i den yttre omgivningen så börjar jag tids nog må dåligt. Jag blir påverkad av sånt.
Så vi måste snart hitta en lösning, för detta går inte i längden. Fantastisk kärlek räcker åtminstone inte för mig i det långa loppet. Jag önskar jag hade mer tålamod än vad jag har. Kan man önska sig sånt i present tro??
Hoppas jag snart kommer in i bättre stämning. Resa bort kommer bli fantastiskt!!

MVG-familj

Jag har ju alltid ansett min familj som lite knasig, lite pinsam, lite tyst. Nu har jag insett att så inte alls är fallet. Jag har nog levt för länge i deras omgivning för att faktiskt se att de är riktigt sociala individer. Min Älskling fick träffa min familj i lördags, mor, far, bror, brorsbarn, farmor. Allt gick helt lysande och de verkar tycka jätte mycket om honom. Och han tyckte alla var helt normala.
Vilket gott betyg till min knasfamilj. Jag ger dom också ett gott betyg för de gjorde verkligen helgen till en jätte fin upplevelse. Och Älsklingen, ja han får som ni vet alltid gott betyg från mig.