Tack och ajöss

Jag har som jag skrivit tidigare världens bästa bror, och så har jag även världens sämsta bror.
Dvs jag har 2 bröder. Den ena är kan jag gå genom eld och vatten för och den andra är mest bara dålig. Jag skrev i en kommentar på Ninas blogg att man behöver inte älska någon bara för att man är släkt. Så är det ungefär med denna bror.
Jag går omkring med ett ständigt dåligt samvete för att jag är en "dålig" faster som aldrig träffar mina brorsbarn som denna bror lyckats avla fram. Nu gjorde jag en kraftansträning och ringde denna bror (vilket sker ca 2 ggr per år) och bokade in en liten fika med denna familj när de skulle besöka min stad.
Detta är något de aldrig skulle göra, jag har bott i våran kungliga huvudstad i 10 år snart och dom har hälsat på mig 2 ggr. I vilket fall så sa jag att vi kunde ses när dom är här så brorsonen kunde få födelsedagspaket. Ring när ni är installerade på hotellet var mitt budskap. Självklart sa min bror.
Men icke. Nu får det vara bra. Denna människa och hans sambo snor min energi bara jag tänker på dom, jag tar kontakt med dem enbart för barnens skull, så dessa barn ska få träffa sin fabulösa faster. Men nu skiter jag i det. Jag hatar envägskommunikationer, de ska vara på lika villkor.
Tack och ajöss brosan, synd att du robbar dina barn på sin faster.

Tack

I går drack jag lite vin och läste igenom min blogg. Usch vad risigt jag mådde där för några månader sen. Jag känner känslan i magen när jag läser mina ord. Samtidigt så blir jag så stolt över mig själv. För mitt i alla dessa ledsna ord och tankar så finns det ett genomgående budskap att jag anser mig vara värd det bästa. Trots den enorma ensamhet jag kände och längtan efter någon att älska så stod jag ut. Jag valde ensamheten framför någon som inte fick mig att känna allt. Jag har alltid resonerat att hellre leva ensam än med fel person.
Jag ser min självkänsla växa fram under dessa månader och detta tackvare mig själv. Ingen annan gjorde jobbet, det var jag!
Därför befinner jag mig där jag gör nu. Jag insåg till sist att jag är värd det allra bästa, jag är värd och jag törs älska. Därför lever jag nu med en fantastisk man som ger mig precis allt jag vill ha och behöver.
Hade jag inte jobbat med mig själv som jag gjort denna tid så hade det inte varit så här, då hade jag aldrig vågat tagit emot den kärlek som nu finns i mitt liv.
Så tack Fröken Svår för att du slutade vara svår!

Kärlek

Ännu en helg har passerat, även denna med barn i huset.
Jag blir totalt slut, är absolut inte van. Även fast han inte är en bebis, så är det en viss uppmärksamhet som krävs.
Förövrigt så kan jag inte tillägga mer än vad jag redan skrivit. Han är fantastisk och visar det på olika sätt hela tiden. Nu väntar en tid av små upplevelser.
Han ska få träffa min familj i helgen. Oerhört spännande då de knäppskallar jag tidigare har hängt med absolut inte har varit intresserade av att träffa min familj eller vänner.
Mina föräldrar är ju inte direkt vana vid att jag tar hem de jag är kär i, så de är nog rätt pirriga.
Men jag vet redan att de kommer tycka om honom, de behöver bara se kärleken som lyser i hans ögon varje gång han tittar på mig för att känna sig trygga.

Föresten, 2 dagar till på jobbet, sen semester i 17 dagar. Underbart!!!

Romantik

Han är bra, bäst, fantastisk.
I går när jag kom hem så hade han gjort världens finaste sak för min skull. Kanske ingen annan skulle se det som romantisk. Men jag vet vad det beror på att han gjorde just det här, och det är för att han vill att jag ska må bra. Därför betydde det allt för mig!!

Ändring

Ser att jag måste ändra i min rubrik. Jag lever ju faktiskt inget singelliv längre :))

Prata

Jag vet hur skönt allt känns när man pratar om sånt som känns jobbigt. Hela den där svarta jobbiga klumpen i magen bara splittras och försvinner. Varför har jag då så förbannat svårt att prata om just sånt?
Jo, för jag hatar att visa mig svag. Jag hatar att vara ledsen och gråta inför andra. Håller jag bara tyst och tiger så kommer inte tårarna, så fort jag öppnar munnen när jag mår så där ruskigt dåligt så svämmar tårarna över och rösten blir till en obegriplig o igenkännbar gröt.
Jag avskyr sånt och därför har jag i alla år bara tigit. Försökt få problemet att försvinna av sig självt. Problem försvinner sällan i tomma intet, man måste oftast jobba bort problemen.
Nu har jag en pojkvän som faktiskt har gått igenom en hel del tragiska saker och som står ut att höra det mesta. Han lyssnar och försöker sätta sig in i situationen. Nu ska jag bara lära mig att göra det också innan det blir missförstånd och tysta frågor.
Vad jag svamlar.
Kontentan: Jag har en fantastisk man i mitt liv som jag håller på att lära mig inse att han är min, bara min. Han gör allt för mig och vill att jag ska må bra. Han tycker inte att jag är svag och en mes om jag blir ledsen för något. Han vill stötta mig, försöka förstå mig, underlätta för mig.
Precis allt det där som jag tycker är självklart att jag gör för alla andra, men som jag själv sällan har fått uppleva i från andra. Nu får jag göra det och det är inte så himla enkelt märker jag att ta emot sådan fantastisk omsorg. Men jag jobbar på det!!

Otillräcklighet

Idag var första gången i denna himlastormande historia som jag kände den berömda magvärken. Den där som kommer när inte allt känns ok, när det finns en liten gnagande oro.
Allt detta på grund om min egen oförmåga att säga till vad som felas, varför blir jag sur, varför känner jag en känsla av otillräcklighet.
Det finns en sak i det förgångna som skedde inte alls långt innan vi träffas, som jag tror föralltid kommer att finnas kvar som en liten skugga. Om detta inte hade skett så hade jag och älsklingen aldrig träffats.
Detta är något som jag ibland funderar på, att vi befinner oss där vi gör pga en tragisk händelse.
Har man som jag oerhört dålig självkänsla så kan detta bli ett hinder för mig, min självkänsla kan bli ännu sämre. Jag kan tänka: Det skulle egentligen inte vara han och jag.
Jag tänker så istället för att tänka att detta är vårat öde, det var meningen att vi skulle träffas för det vi har är så strakt. På mina bra dagar kan jag tänka så, på mina dåliga dagar blir det mest magknip och otillräcklighet.

Men min Älskling vore inte den han är om han inte märkte detta, min förändrade sinnestämning, mina korta svar. Han har sagt till mig många, många gånger att jag kan prata med honom om allt. Det finns inget vi inte kan prata om (Hur många killar säger sånt egentligen??) (Och dessutom menar det??)
Ändå har jag så oändligt svårt att ta till orda. Men jag har lovat honom att berätta ikväll, och jag vet redan att han kommer att förstå mig. Han kommer att försöka hitta något som kan göra det enklare för mig. Kanske finns ingen sådan lösning för tillfället, men han kommer försöka och det är värt allt för mig.

Sliten

6 dagar kvar att arbeta, sen ska jag vara ledig i 17 dagar. Det ska bli helt fantastiskt skönt.
Året som gått har varit ett intensivt och händelserikt år, både privat och på jobbet. Det har varit både positiva och negativa saker som hänt. Negativa saker tar mer energi förstås och jag känner nu trots all glädje jag känner att jag är sliten. Behöver verkligen vara ledig och samla kraft.

Jag ser fram emot sensommaren och hösten, vi har stora planer och förhoppningsvis så går dom i lås. Jag är ju ivrig och impulsiv, men försöker ta en dag i taget. Jag kan inte göra något för att påskynda det hela utan det ligger i händerna på andra.
Jag är en handlingskraftig person i många lägen, är det något som behöver fixas så gör jag det. Därför är det ett gnutta frustrerande att inte kunna påverka, att andra måste genomföra en massa saker innan jag kan kliva in i handlingarna.
Måste säga att jag är lite imponerad av mig själv som lyckas lägga band på mig, som kan slappna av och invänta.
Det beror nog också på att jag vet att vi vill exakt samma sak, då blir det lättare att avvakta. Jag får väl återkomma i ämnet frustration, för den lär säkert komma tids nog.

Platsmamma

Nu har man varit plastmamma för första gången i sitt liv. Jag som egentligen inte tycker om barn har tyckt att det varit jätte mysigt. Han är nog ett ovanligt "enkelt" barn, men naturligtvis kommer det att komma fram sidor som man förmodigen bir galen på.
Och så tycker ju jag att det är oerhört skönt att det är en pojke, tjejer är så mycket mer kompicerade. Tonårstjejer ska vi inte ens prata om.
Han är en del av Älsklingen, så naturligtvis så är det enkelt för mig att förhålla mig till det hela. Jag har liksom inget annat val, denna lilla kille ingår i paketet som jag så gärna vill ha.
Det är egentligen perfekt, han är liksom halvfärdig redan, inget jag behöver ha yttersta ansvaret för, men ändå får jag min egna lilla familj.
Egoist? Näää, jag har aldrig velat ha egna barn. Nu lever jag i en relation där det finns barn sedan tidigare, så jag får lite familjeliv ändå, i alldeles lagom dos.

Lycklig

Jag är så lyckligt lottad som har denna underbara människa i mitt liv. Han tillåter mig att vara den jag är, han lyssnar på mig, respekterar mig och gör allt för att jag ska må bra.
För många låter detta självklart i ett förhållande, men för mig är det en totalt främmande upplevelse och jag tror knappt att det är sant att det kan vara så.
Han känner när jag inte mår riktigt bra, han lyssnar på mina långa invecklade förklaringar, han förstår mig och accepterar.
Jag hoppas jag får honom att känna sig lika trygg och älskad som han får mig att känna mig.

Skärpning

Man kan ju inte påstå att man är en speciellt flitig bloggerska för tillfället.
Denna vecka har jag verkligen försökt skärpa mig med livsstilen och det har gått riktigt bra. Vips så känner jag mig gladare. Inte som en huggorm så fort något går emot mig.
Tänk att man kan vara så medveten om något men ändå ha så svårt att genomföra det.
Jag blir ju den som blir drabbad och i långa loppet så blir även älsklingen drabbad. Det är varken han eller jag värda, vi ska bara ha det bra och njuta.

Snygg

Vilken mysig helg, befinner mig just nu i en situation jag aldrig någonsin gjort tidigare och jag älskar varje sekund av det. Jag känner mig trygg uppskattad och älskad. Helt plötsligt känner jag mig stolt över mig själv och mina förmågor.
Som jag och älsklingen just konstaterade: Lite mer, lite klokare, lite bättre, lite snyggare!!

Rutten

Känner mig för tillfället jävligt oläcker. Det känns som jag sväller på alla ledder och bredder. Sånt gör mig alldeles trasig, det får inte bli så igen.
Den enda som kan stoppa det är jag själv, kan inte skylla på någon annan, allt ansvar ligger på mig. Blir så less på mig själv, så rutten!

Kom hem

Döden är alltid sorglig, även fast det handlar om knäppgöken Jackson.
Är lite gråtmild idag, jag blir det när jag är bakis, vilket jag alltså är idag.
Sommaren är onyttig, öl och vin är för gott i solsken. Det är iofs lika gott i regnväder med!

Det är tomt i min lägenhet, Älsklingen är ute på vift. Tänk vad snabbt man vänjer sig vid att ha någon i sin närhet. Jag som alltid haft en sånt behov av ensamhet och spejs. Nu känns allt bara ekande tomt och ensligt. Kom hem igen Älskling!!!

Tatuering

Idag ska jag tatuera mig lite mera. I love it!!
Älsklingen åker bort i 4 dagar, men på torsdag åker jag efter honom. Kanske blir nyttigt med lite distans och avstånd. Jag tycker det känns enbart onödigt, men inte mycket att göra än att gilla läget!

Gott

Äntligen fredag igen. Jag älskar fredagar, kan man dessutom styra sina arbetsdagar som jag kan så blir det ännu bättre.
Regnet smattrade för en stund sen, herre gud så skönt!!! Solen är skön i måttliga mängder.
Nu ska jag och Älsklingen åka och förbereda inför en liten utlandstripp vi ska ta om några veckor. Sen ska vi sätta oss på en uteservering och njuta ev en kall immig öl och varandra.
Life is good!

Avsked

När man träffar någon ny så innebär det inte per automatik att allt gammalt och jobbigt bara försvinner. Det bleknar, trängs bort men det finns någonstans i fjärran.
I natt dök J upp i en dröm, det kändes konstigt när jag vaknade. Något lite ledset kändes i bröstet. Drömmen handlade om att jag träffade hans flickvän och att jag berättade för henne att J är vidrigt tråkig när han blir sjuk, inget att bry sig om, han blir snäll igen när han tillfrisknar.
Det var mer saker, hans familj dök upp. Jag sa hej då, lämnade över, avslutade.
En lite tung känsla finns kvar, jag kommer nog alltid sörja att det inte blev han och jag. Han kommer alltid att vara viktig och speciell för mig, dock var det inte meningen att det ska vara han och jag. Hade det varit det meningen så hade det blivit så.
Min mamma säger att det finns en mening med allt, och så är det nog. Det var inte meningen att det skulle bli jag och J, för då hade jag aldrig träffat Älsklingen. Då hade jag aldrig fått känna mig så här trygg och älskad som jag gör nu.
Men nu kommer jag sörja en stund, om några timmar ska jag släppa taget, gå vidare, inse att detta är det absolut bästa som kunde hända.