Platsmamma

Nu har man varit plastmamma för första gången i sitt liv. Jag som egentligen inte tycker om barn har tyckt att det varit jätte mysigt. Han är nog ett ovanligt "enkelt" barn, men naturligtvis kommer det att komma fram sidor som man förmodigen bir galen på.
Och så tycker ju jag att det är oerhört skönt att det är en pojke, tjejer är så mycket mer kompicerade. Tonårstjejer ska vi inte ens prata om.
Han är en del av Älsklingen, så naturligtvis så är det enkelt för mig att förhålla mig till det hela. Jag har liksom inget annat val, denna lilla kille ingår i paketet som jag så gärna vill ha.
Det är egentligen perfekt, han är liksom halvfärdig redan, inget jag behöver ha yttersta ansvaret för, men ändå får jag min egna lilla familj.
Egoist? Näää, jag har aldrig velat ha egna barn. Nu lever jag i en relation där det finns barn sedan tidigare, så jag får lite familjeliv ändå, i alldeles lagom dos.