Prata

Jag vet hur skönt allt känns när man pratar om sånt som känns jobbigt. Hela den där svarta jobbiga klumpen i magen bara splittras och försvinner. Varför har jag då så förbannat svårt att prata om just sånt?
Jo, för jag hatar att visa mig svag. Jag hatar att vara ledsen och gråta inför andra. Håller jag bara tyst och tiger så kommer inte tårarna, så fort jag öppnar munnen när jag mår så där ruskigt dåligt så svämmar tårarna över och rösten blir till en obegriplig o igenkännbar gröt.
Jag avskyr sånt och därför har jag i alla år bara tigit. Försökt få problemet att försvinna av sig självt. Problem försvinner sällan i tomma intet, man måste oftast jobba bort problemen.
Nu har jag en pojkvän som faktiskt har gått igenom en hel del tragiska saker och som står ut att höra det mesta. Han lyssnar och försöker sätta sig in i situationen. Nu ska jag bara lära mig att göra det också innan det blir missförstånd och tysta frågor.
Vad jag svamlar.
Kontentan: Jag har en fantastisk man i mitt liv som jag håller på att lära mig inse att han är min, bara min. Han gör allt för mig och vill att jag ska må bra. Han tycker inte att jag är svag och en mes om jag blir ledsen för något. Han vill stötta mig, försöka förstå mig, underlätta för mig.
Precis allt det där som jag tycker är självklart att jag gör för alla andra, men som jag själv sällan har fått uppleva i från andra. Nu får jag göra det och det är inte så himla enkelt märker jag att ta emot sådan fantastisk omsorg. Men jag jobbar på det!!