Otillräcklighet

Idag var första gången i denna himlastormande historia som jag kände den berömda magvärken. Den där som kommer när inte allt känns ok, när det finns en liten gnagande oro.
Allt detta på grund om min egen oförmåga att säga till vad som felas, varför blir jag sur, varför känner jag en känsla av otillräcklighet.
Det finns en sak i det förgångna som skedde inte alls långt innan vi träffas, som jag tror föralltid kommer att finnas kvar som en liten skugga. Om detta inte hade skett så hade jag och älsklingen aldrig träffats.
Detta är något som jag ibland funderar på, att vi befinner oss där vi gör pga en tragisk händelse.
Har man som jag oerhört dålig självkänsla så kan detta bli ett hinder för mig, min självkänsla kan bli ännu sämre. Jag kan tänka: Det skulle egentligen inte vara han och jag.
Jag tänker så istället för att tänka att detta är vårat öde, det var meningen att vi skulle träffas för det vi har är så strakt. På mina bra dagar kan jag tänka så, på mina dåliga dagar blir det mest magknip och otillräcklighet.

Men min Älskling vore inte den han är om han inte märkte detta, min förändrade sinnestämning, mina korta svar. Han har sagt till mig många, många gånger att jag kan prata med honom om allt. Det finns inget vi inte kan prata om (Hur många killar säger sånt egentligen??) (Och dessutom menar det??)
Ändå har jag så oändligt svårt att ta till orda. Men jag har lovat honom att berätta ikväll, och jag vet redan att han kommer att förstå mig. Han kommer att försöka hitta något som kan göra det enklare för mig. Kanske finns ingen sådan lösning för tillfället, men han kommer försöka och det är värt allt för mig.