Hjälplös

Min Älskling är sjuk, jätte sjuk. Tror inte det är svininfluensan, men åtminstone den normala vinterinfluensan.
Jag har i hela mitt vuxna liv jobbat med olika saker som innebär att jag tagit hand om folk, hjälpt dem att må bättre. Jag har en hel drös av erfarenheter hur man gör för att tillföra positiva saker i folks liv. Men just nu känner jag mig hjälplös. Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig otillräcklig.
Är det så att man är bäst på att engagera sig i andra människors liv och tillföra en massa goda saker när man inte ger och känner 100%. När man bara känner 95% engegemang.
För visst är det så att man inte kan engagera sig till 100% i människors liv som inte är den som står dig allra närmast. Jag vet att jag är en ovanlig engagerad peson, jag älskar att hjälpa andra och jag vet att jag verkligen är i rätt "bransch".
Men jag märker nu att det är skillnad på jobb och privatliv.
Bli inte förvånade, höj inte ögonbrynen! Jag har tidigare inte haft ett privatliv att jämföra med.
Nu har jag någon som jag älskar mer än något annat i mitt liv, och då känner jag mig hjälplös. Då önskar jag att jag hade en till dimension som kunde uppenbara sig och som kunde göra att jag hittade lösningen och hjälpen för honom.
Urlöjlig fundering egentligen, jag kan inte fajtas emot en influensa. Jag är inte större än en sådan.
Men den känsla av hjälplöshet jag känner nu har jag inte känt tidigare, trots berättelser om sexuella övergrepp självmordsförsök, galna tvång. Sånt kan jag hantera och känna att jag gjort allt för att vägleda, stötta och trösta.
Nu är det inte så att Älsklingen är hjälplös på något sätt. Men kontentan är denna: Jag har lyssnat på berättelser om det mest vidriga familjeförhållanden, övergrepp man inte trodde kan hända, jag har väglett personer genom livskriser och trauman, jag har hittat lösningar på många tragiska händelser. Och jag har gjort det bra, väldigt bra.
Men nu när den jag älskar mest av allt på jorden är redigt sjuk så känner jag mig mer hjälplös än någonsin tidigare.
Blir det så när man älskar på riktigt allvar?

Kärlek?

Jag är specialist på att känna igen mig i mina favoritmusikers textrader. Men när jag lyssnar nu så finns det inget jag blir tårögd av, inget mitt hjärta knyter sig av. Beror det på att jag är lycklig, behöver jag inte tradgedin nå mera?
Jag älskar fortfarande samma musik, men när jag lyssnar till den så blir jag mest sentimental. Det borde väl visa på att jag är botad? Eller botad? Jag menar att jag är lycklig!
Jag kommer nog alltid behöva tradgedi, längtan, tårar, smärta. Men nu finns den bara på avstånd.
I mitt hem och mitt liv finns numera kärlek, lycka, värme, trygghet. Så numera känns tradgedin som en trygghet, nåt jag vet allt om men som jag inte behöver oroa mig för nå mera.
Jag svamlar men hoppas du förstår.

Jag lyssnar och förstår och känner igen allt han sjunger om, men jag behöver inte stanna i smärtan. Jag kan kliva ur den, och jag kan känna att jag behöver inte vara ledsen och ensam. För jag har allt nu, jag har kärleken. Äntligen. Och tack, vem jag nu ska tacka!

Tröttare

Tröttheten håller i sig. På gränsen till apati. Gör allt för att slippa göra något överhuvudtaget, vilket även inkluderar allt omhändertagande om mig själv och mitt välmående.
Jag gillar ju tydligen att köra allt ner i botten om jag bara får tillfälle.
Hur svårt kan det vara att ta kontrollen över sitt liv? Hur ska jag lyckas, när ska jag lyckas?
Jag med världens största kontrollbehov, varför har jag inte det behovet när det gäller mitt eget välmående?
Jag avskyr klumpen i bröstet och tyngden i benen. Oroskänslan som mal runt inombords.
Jag borde ju vara den lyckligaste och mest kvittrande människan på jorden.
Varför har jag förmågan att aldrig någonsin tillåta mig själv att vara 100% nöjd?

Älskling, tack för att du finns!

Trött

Jag är så trött, så här trött har jag aldrig någonsin varit känns det som. Det har jag förmodligen, men jag tycker om att överdriva ibland.
Vill bara ligga i sängen/soffan och knäppa på fjärrisen hela dagarna. Men eftersom man har ett visst ansvar på jobbet så är det bara att släpa sig dit. Väntar med spänning på den dagen när jag helt får ägna mig åt det jag verkligen vill på jobbet. Just nu gör jag det bara på 50 %, men under nästa år så ska jag förhoppningsvis göra det på resterande 50 % med.
Oerhört informativt och intressant inlägg??

Föresten, snart så kan vi flytta till större, jag och Älsklingen. Äntligen!!!

L.W.

Jag har efter många års kämpande äntligen varit och lyssnat på Lars Winnerbäck live. Han är helt enastående och jag hamnar i extas när jag hör honom.
Han spelade "Om du lämnade mig nu", och ni som läst min blogg vet vad den låten gjort för mig, påverkat mig, betytt för mig.
Jag grät även denna gång, men inte av förtvivlan och ensamhet som det varit tidigare.
Utan av enorm lycka. Jag har världens bästa man i mitt liv, som älskar mig och alla mina egenskaper och som vill dela resten av sitt liv med mig. Jag blev påmind om min ensamhet, min förtvivlan och min längtan som jag kände då. Men nu insåg jag den enorma lycka jag känner nu när jag inte känner så nå mera, jag är inte ensam, jag är inte förtvivlad, jag känner mig inte misslyckad nå mera.
Jag är numera älskad och lycklig, vilket jag trodde aldrig skulle ske. Jag svamlar nu, men det gör inget. Jag säger bara: tack Älskling för att du vill dela ditt liv med mig, du förstår nog inte vad det betyder för mig!