lördag 28 november 2009

Hjälplös

Min Älskling är sjuk, jätte sjuk. Tror inte det är svininfluensan, men åtminstone den normala vinterinfluensan.
Jag har i hela mitt vuxna liv jobbat med olika saker som innebär att jag tagit hand om folk, hjälpt dem att må bättre. Jag har en hel drös av erfarenheter hur man gör för att tillföra positiva saker i folks liv. Men just nu känner jag mig hjälplös. Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig otillräcklig.
Är det så att man är bäst på att engagera sig i andra människors liv och tillföra en massa goda saker när man inte ger och känner 100%. När man bara känner 95% engegemang.
För visst är det så att man inte kan engagera sig till 100% i människors liv som inte är den som står dig allra närmast. Jag vet att jag är en ovanlig engagerad peson, jag älskar att hjälpa andra och jag vet att jag verkligen är i rätt "bransch".
Men jag märker nu att det är skillnad på jobb och privatliv.
Bli inte förvånade, höj inte ögonbrynen! Jag har tidigare inte haft ett privatliv att jämföra med.
Nu har jag någon som jag älskar mer än något annat i mitt liv, och då känner jag mig hjälplös. Då önskar jag att jag hade en till dimension som kunde uppenbara sig och som kunde göra att jag hittade lösningen och hjälpen för honom.
Urlöjlig fundering egentligen, jag kan inte fajtas emot en influensa. Jag är inte större än en sådan.
Men den känsla av hjälplöshet jag känner nu har jag inte känt tidigare, trots berättelser om sexuella övergrepp självmordsförsök, galna tvång. Sånt kan jag hantera och känna att jag gjort allt för att vägleda, stötta och trösta.
Nu är det inte så att Älsklingen är hjälplös på något sätt. Men kontentan är denna: Jag har lyssnat på berättelser om det mest vidriga familjeförhållanden, övergrepp man inte trodde kan hända, jag har väglett personer genom livskriser och trauman, jag har hittat lösningar på många tragiska händelser. Och jag har gjort det bra, väldigt bra.
Men nu när den jag älskar mest av allt på jorden är redigt sjuk så känner jag mig mer hjälplös än någonsin tidigare.
Blir det så när man älskar på riktigt allvar?

Inga kommentarer: