Tröttare

Tröttheten håller i sig. På gränsen till apati. Gör allt för att slippa göra något överhuvudtaget, vilket även inkluderar allt omhändertagande om mig själv och mitt välmående.
Jag gillar ju tydligen att köra allt ner i botten om jag bara får tillfälle.
Hur svårt kan det vara att ta kontrollen över sitt liv? Hur ska jag lyckas, när ska jag lyckas?
Jag med världens största kontrollbehov, varför har jag inte det behovet när det gäller mitt eget välmående?
Jag avskyr klumpen i bröstet och tyngden i benen. Oroskänslan som mal runt inombords.
Jag borde ju vara den lyckligaste och mest kvittrande människan på jorden.
Varför har jag förmågan att aldrig någonsin tillåta mig själv att vara 100% nöjd?

Älskling, tack för att du finns!