Kärlek?

Jag är specialist på att känna igen mig i mina favoritmusikers textrader. Men när jag lyssnar nu så finns det inget jag blir tårögd av, inget mitt hjärta knyter sig av. Beror det på att jag är lycklig, behöver jag inte tradgedin nå mera?
Jag älskar fortfarande samma musik, men när jag lyssnar till den så blir jag mest sentimental. Det borde väl visa på att jag är botad? Eller botad? Jag menar att jag är lycklig!
Jag kommer nog alltid behöva tradgedi, längtan, tårar, smärta. Men nu finns den bara på avstånd.
I mitt hem och mitt liv finns numera kärlek, lycka, värme, trygghet. Så numera känns tradgedin som en trygghet, nåt jag vet allt om men som jag inte behöver oroa mig för nå mera.
Jag svamlar men hoppas du förstår.

Jag lyssnar och förstår och känner igen allt han sjunger om, men jag behöver inte stanna i smärtan. Jag kan kliva ur den, och jag kan känna att jag behöver inte vara ledsen och ensam. För jag har allt nu, jag har kärleken. Äntligen. Och tack, vem jag nu ska tacka!