Pusselbit

Jösses så trött jag är idag, det känns som om jag kommer somna före midnatt och det är nog 1 år sen det hände sist.
För ett år sen så insåg jag att det aldrig skulle bli som jag ville med mannen jag älskade (älskar??)
Livet sedan dess har varit upp och ner, första tiden var rent ut sagt fruktansvärd, men tiden läker, det bleknar, man står ut.
Det har inneburit många strider, ständig jakt efter saker att göra för att slippa hinna tänka och sakna. Jag har bokstavligt talat försökt jobba ihjäl mig, det har varit min räddning. Det och mina vänner som bara funnits hela tiden, när än jag har behövt dem.
Jag får ett bra kvitto på mitt galna arbetstempo, uppskattning och befodran. Det är underbart och jag är sjukt stolt över mig själv.
Men jag är inte klar, inte framme, jag kan ännu inte säga: Jag har kommit över dig.
Kanske kommer jag aldrig göra det, du kommer nog alltid vara saknad, jag kommer alltid vara sorgsen över att det inte blev du och jag.
Mitt liv har en god kvalité, men jag vet att den hade kunnat vara ännu bättre. Men jag försöker leva i det som är idag och vara lycklig över det.

Men det fattas nåt, du fattas.