Kan, men vill inte.

Jag har verkligen inga problem att stötta mina vänner, jag vill verkligen kunna ta över deras sorg, underlätta för dom. Sen efter, när vi sagt hej då, när deras ledsna röster tystat i min lur, när deras tårar inte längre hörs. Då blir jag fullständigt slut. Då blir jag liten och vill gråta.
Då vill jag krypa ihop i någons famn och bli ompysslad.

Jag har alltid varit den där som hjälpt alla andra, jag har valt dom vägarna i livet. Varit den starka som orkat hur mycket som helst. Som alltid funnits tillhands, både på det proffissionella och privata planet. Jag bara går och går och går, stångar mig fram för att hjälpa andra.
Min bensin har varit matmissbruk, jag har gömt mig bakom en stor och otymplig kropp, ätit mig förbi alla smärta jag tagit emot, alla smärta jag känt. Mat har varit min största tröst och min största fiende.

Nu kan jag inte längre använda denna bensin, jag har betalt massor av pengar för att detta inte ska vara möjligt. Jag måste ta hand om all förtvivlan, ledsenhet, otillräcklighet på andra sätt.
Jag tror det är därför jag fullständigt faller ihop ibland, blir som en liten blöt fläck.
Då orkar jag inte vara stark, då vill jag ha tröst, någon som tar hand om mig.

När blir det min tur att ha det så? När ska jag för första gången i hela mitt liv få bli ompysslad?
Föresten jag har ju känt mig det vid några tillfällen, det har ju funnits någon i mitt liv som tog hand om mig, som var generös, som fanns till hands.
Han finns inte i mitt liv nå mer, vid såna här tillfällen saknar jag honom mer än någonsin.
Då kan jag inte förstå hur jag står ut utan honom, för jag gör ju nästan inte det.
Jag vet att jag ska, att jag måste.
MEN JAG VILL INTE!!!!

Ibland sa jag till honom: Jag kan leva utan dig men jag vill inte!
Precis så är det!