Släpp sargen

Nu blev jag riktigt förbannad, på mig själv. Hur länge till skall jag sitta här och vänta på döden.
För det är fan det enda man kan vara säker på, man föds och man dör. Vad som händer därimellan måste jag själv styra.
Jag kan, som jag skrivit tidigare, låta människor som inte vill vara med mig styra mitt liv. Jag kan sörja och tycka synd om mig själv, utan att någon överhuvudtaget bett mig om det.
I detta fall vet jag ju att så är det verkligen inte. Han vill att jag ska må bra, han vill att jag ska hitta någon som älskar mig fullt ut. Något han själv inte kunde göra.
Men det sista han vill är ju att jag ska må som jag gjort de sista veckorna. Jag vet att han önskar mig allt gott i världen. Han bryr sig om mig, mer än någon annan tidigare gjort.
Han vill mig inget ont, tvärtom.
Ibland önskar jag att han varit ett riktigt svin, tror det är lättare att komma över såna. Men han har aldrig varit sådan och kommer aldrig att bli det heller.
Ingen har gett mig så mycket gott som han, jag måste bara lära mig stå ut med det. Att den som gjort mest för mig någonsin kan jag inte ha i mitt liv. Då skulle jag fortsätta älska honom och inte låta någon annan få komma in i mitt liv.
Därför måste jag ju välja bort den vänskap han erbjuder mig. Han kommer aldrig bli en vän för mig, jag älskar honom för mycket för det.
En dag ska jag förklara det för honom, men det behöver jag nog inte.
"Ingen känner mig så väl som du"

Nu är det verkligen time för en uppryckning!