Patetisk

Jag är faktiskt en fullständig katastrof, jag häpnar över min egen brist på förmåga, vad fan hände?? När blev jag slagen i huvudet? När tappade jag lusten för allt?

Jag är så less på att gå omkring så här, men jag hittar ingen nyckel (ja, jag låter som Gunde Svan när jag pratar) Jag kan för tillfället inte se någon lösning, jag har ingen energi.

Nu sitter jag här på kvällskvisten och panikförbereder inför morgondagens p-konferens, har ingen aning om hur det blir, men jag förlitar mig på min erfarenhet och min inbyggda och automatiska känsla för vad som behövs. Hittills har jag inte gjort någon besviken när det gäller att utföra mitt arbete och jag tänker fan inte börja nu heller. Gör jag det så har jag förlorat det enda jag kan, det enda jag är bra på och det enda jag får uppskattning för.

Fy faaaaaaan vilken jävla offerkofta jag släpar omkring på för tillfället, tror jag ska spy på mig själv en stund, jag förstår att folk lägger benen på ryggen och flyr från mig. Jag avskyr ju själv att umgås med människor som är som jag......kanske där roten till det onda finns.