Sömnmedel

Jag sov på "hans" sida av sängen, och jag sov som ett barn hela natten. 8 timmar på raken, det har jag inte gjort på evigheter.
Jag hatar att han tar över mina tankar, att han dyker upp titt som tätt på näthinnan.
I natt när jag skulle sova så var jag bara tvungen att lägga mig på hans sida, nästan sniffa på kudden för att känna hans doft.
Herre gud!!! Det är snart 29 mars, 1 år sedan han sov på den sidan av sängen. Hur många gånger har jag bytt påslakan och örngott på den tiden, hur många gånger har kudde och täcke blivit tvättat?
Men av nån jävla outgrundlig anledning så kände jag mig lite, lite närmare honom när jag la mig där. Jag ska inte känna mig närmare honom, han ska bara bort, bort, bort. Ska inte falla tillbaka i daglig saknad, hjärtesmärta och tårar. NEVER!!!
Varför dyker detta upp nu? Var 1 oskyldigt sms från honom allt som behövdes för att jag skulle falla tillbaka och börja minnas. Då kan man väl säga att den där skyddsmuren jag trodde jag byggt upp var rätt skör. Den sveptes omkull av en liten vindbris.
Jag kommer ALDRIG mer att kunna träffa honom, för då kanske jag kommer underfund med att jag älskar honom ännu, att jag alltid kommer jag göra det.
Den vetskapen vill jag inte ha, det är bättre att lalla omkring och inbilla mig att jag kommit över honom. För om jag gör det tillräckligt länge så kommer jag att börja tro det själv också.