Utrensning

Jag har världens bästa vän, en sån som man kan vräka ur sig en massa skit till (inte om vännen förstås, utan om livet som fenomen). Sen vips känns det så oändligt mycket bättre.
Måste påminna mig om att göra det oftare, tala om för mina vänner hur det ligger till istället för att isolera mig, dra mig undan.
Dom tycker ju om mig även fast jag är ledsen och tycker livet suger, dom har inga krav på mig att jag ska vara kvittrande glad hela tiden. Det är ju bara jag själv som har dom kraven.

Jag är ingen maskin som levererar glädje, jag är någon som har mina svackor, har livets första åldersnojja och känner att livet håller på att rinna ifrån mig. Måste slita tag i den där bollen som tokrullar, stanna upp den och säga: Hallå där, försök inte smita iväg nu, jag vill ju också va med!

Jag kan inte fastna i tanken på dom som inte vill dela detta med mig, dom som inte anser att jag passar in i deras liv. Va fan det är ju deras förlust, det är ju dom som mister mig och inte tvärtom. Jag ska värna om dom som faktiskt vill vara med mig, som vill vara delaktiga i mitt liv och dom som gör allt för att jag ska må bra.
Helt enkelt fokusera på dom som hela tiden visar att dom bryr sig om mig, som vill pyssla om mig och som får mig att må bra!